Nedanstående krönika publicerades i Expressen 2008-08-10. Den anmäldes till PO
(273/08) och till PON (112/08), dock utan resultat. Expressen svarade i ett kort
genmäle att den omskrivne personen inte kunde identifieras via artikeln. Samma dag
var dock identiteten på personen tillgänglig via forumet Flashback och därmed var
denne utpekad för tid och evighet. Först hängdes han ut i gamla media och därefter
i nya.
Artikeln speglar i likhet med Liza Marklunds numera tämligen ökända bokprojekt
"Asyl" och "Gömda" inte ett verkligt förlopp utan utgör i likhet med dessa i allra högsta
grad en grov förvanskning av verkligheten där viktiga fakta utelämnats och detaljer
förvrängts till sin motsats för att återberätta händelser som i själva verket aldrig har
ägt rum. Men visst är krönikan roligt skriven ! Och man bör komma ihåg att när den
publicerades var Marklund i praktiken oantastlig, en av den svenska feminismens
portalgestalter. I det här sammanhanget hyllades hon också även av de som normalt
tog avstånd från henne, t ex det svenska Piratpartiet (som inte har speciellt mycket
gemensamt med Piratförlaget).
Någon månad efter att den här krönikan publicerades kritiserades Liza Marklund
från vissa håll synnerligen hårt för att ha skaffat sig en ny litterär agent, en person
som tidigare dömts för kvinnomisshandel. Ännu några månader senare publicerades
boken "Mia - sanningen om Gömda" där frilansjournalisten Monica Antonsson på ett
synnerligen klargörande sätt visade att Marklunds bok inte alls var, som tidigare hade
påståtts, en sann historia utan en förvrängning av ett händelseförlopp, troligen utfört
i syfte att skapa opinion för ny lagstiftning vad gäller brott mot kvinnor. För detta
goda syfte valde Marklund att skada en enskild person, den s k gängledaren. Till
Marklunds meritlista bör läggas hennes artikelserie i Expressen om stiftelsen Trossen
(Paradiset) som slog Elisabeth Hermons liv i spillror.
Marklund är en av de mäktigaste mediepersonligheterna i Sverige, ekonomiskt
oberoende flera gånger om och med allierade i alla tänkbara höga positioner. Men
för de som drabbas av hennes skriverier finns ingen hjälp att få. Liza Marklund kan
faktiskt sägas döda människor inte bara i sina böcker utan också i verkliga livet. Det
går dock inte att säga annat än att Liza Marklund är synnerligen lojal mot sina vänner.
Nedanstående krönika är således tillkommen som en gentjänst till en kvinnlig polis
som givit henne ovärderlig hjälp med research inför en bok och som anmält den i
krönikan misshandlade personen för förolämpning efter att denne dristat sig till att
pika henne för hennes avancemang till brottsutredare utan andra meriter än att själv
ha dömts för brott och därav kvalificerat sig för förflyttning från yttre tjänst.
Den som eventuellt vill ha en mera sann beskrivning av händelseförloppet kan alltid
läsa den "blogg" som handlar om "Sveriges största lilla rättsskandal" eller kanske gå
till mera officiella papper som JO 2978/2008 eller B2414-07 i Svea hovrätt och då
speciellt läsa ansökan om prövningstillstånd för att få en uppfattning om vad som är
fel med tingsrättsdomen, nämligen allting. I hovrätten lämnades dessutom de bevis
som tagits fram via egna utredningar in. Däremot är sannolikt Liza Marklund den
enda som sett de filmer som påstås styrka åtalet men som faktiskt inte ens KAN
finnas. Men nog hade Marklund roligt när hon skrev sin krönika !
Och en betydligt bättre rubrik på den här krönikan får man naturligtvis via den här
bloggens devis : "LIZA MARKLUND HÅNAR BROTTSOFFER" ty det är precis exakt
just det hon gör i och med att den i hovrätten friade personen faktiskt i domstolen
lyckades visa att han inte befann sig på den s k brottsplatsen och därigenom var utan
möjlighet att begå de skändligheter han anklagades för. Och den bästa anledningen
till att inte befinna sig där var naturligtvis att han blivit misshandlad av en av den s k
målsägandens kriminella bekanta och därför inte skulle våga vara på platsen ens om
han ville. Hela historien utgör i själva verket "Sveriges största lilla rättsskandal" och
stora likheter med Thomas Quicks öde kan skönjas med skillnaden att den som inte
begått några brott faktiskt inte heller tog på sig skulden för dem. Den stackars unga
kvinnan, som Marklund skriver så hjärtknipande om, är i själva verket en person som
systematiskt sedan många år undvikit att betala sina skulder, något som också kunde
visas upp i rätten. Det handlar också om en person med starka psykopatiska drag och
ett antal kriminella bekanta. Och denna kvinna kunde alltså utan några större problem
utnyttja polisen, dvs Marklunds vän Matilda Galaoul Johansson, en totalt enfaldig
person som ändå utgör mångfalden personifierad inom sin kår. Hade processerna
fått fortsätta hade hur många felaktiga fällande domar som helst kunnat avkunnas !
Liza Marklund skrev alltså inte krönikan för att skada någon svensk myndighet och
inte heller för att skada en viss person. Hon skrev krönikan för en person hon just
då stod i stor tacksamhetsskuld till och hon var, som i flera tidigare fall, likgiltig för
vad som skulle kunna hända de hon framställde i så negativ dager som möjligt. Med
hennes position och attityd ser hon sig själv som representant för det goda och allt
hon gör strävar i den riktningen, åtminstone enligt hennes egen definition. Men för
den som råkar komma i hennes väg kan tillvaron lätt raseras.
Och som sagt var, några månader senare kom först uppgifterna om Marklunds nya,
för kvinnomisshandel dömda, litterära agent och ännu lite senare var det dags för de
avslöjanden om böckerna "Asyl" och "Gömda" som tvingade Piratförlaget att medge
att det inte handlade om en sann historia. Marklund hade således tiden på sin sida,
även om krönikan sannolikt skulle ha publicerats i juni 2008 och då hade den kunnat
skada svenska intressen på riktigt. Nu hittade hon och Expressen dock ett nästan lika
passande datum, nämligen den av rättssystemet (och målsäganden) misshandlade
personens födelsedag ! Tack för presenten, snälla Liza Marklund, och tack för att
du dessutom skickade ut Natalia Kazmierska för en intervju i förödmjukande syfte !
Bajsmannen ser dig
På dagarna jobbade han på Försvarets Radioanstalt, FRA, som sysslar med att signalspana mot spioner och kartlägga faror mot rikets säkerhet.
På nätterna drev han ett personligt korståg mot felparkerade bilar.
Han gick omkring och spottade på fordon som han ansåg stod uppställda på fel platser. Han vred sönder och krossade bilarnas backspeglar och kartlade dess ägare via offentliga register.
Så långt är alla överens.
Det är när bajset kommer in i bilden som berättelserna går isär.
I en dom från Stockholms tingsrätt, meddelad i februari 2007, finns den besynnerliga avskrädeshistorien beskriven.
En ung kvinna skildrar i domen hur en granne, anställd på FRA, började spotta på hennes bil redan för tio år sedan - något hon irriterat konstaterade men inte brydde sig om att göra något åt. Hon kanske trodde att han skulle tröttna, men icke.
FRA-mannens korstågeskalerade med åren. Spottloskorna fortsatte och kom att kompletteras med krossade backspeglar och sönderskurna däck. Och till slut var det som om saliven på vindrutorna liksom inte räckte.
I stället började mannen började samla på sig mer substantiella kroppsvätskor.
Varje morgon, på slaget 05.15, uppenbarade sig FRA-mannen vid den unga kvinnans bil. Med sig hade han stor plastdunk med lock. Från sitt fönster kunde kvinnan se hur mannen skruvade av locket och mycket metodiskt dränkte hennes bil i avföring och urin. I domen beskrivs hur bajskorvarna frös fast på vindrutan.
Kvinnan filmade mannen från sitt fönster, med dunk och bajs och allt, inte bara en utan flera gånger. Det var ju mörkt ute, men att det var hennes granne, FRA-mannen, såg hon klart som korvspad.
Och bajsattackerna bara fortsatte.
Så småningom förslog inte längre bilens utsida som måltavla för avskrädet.
Mannen började hälla substanserna i bilens fläktsystem. Det luktade "fruktansvärt" i bilen, enligt kvinnans berättelse i tingsrätten. Hela fordonet fick totalsaneras.
Men mannen gav sig inte.
Till slut hällde han bajskorvarna direkt i bensintanken, för säkerhets skull uppblandade med grus.
Då skar motorn. Kvinnan skrotade bilen och lämnade in en polisanmälan mot FRA-mannen. Polisen utredde, åklagaren väckte åtal och tingsrätten dömde.
I domen beskriver tingsrätten mannens agerande som "allvarliga och vidriga trakasserier". Den unga kvinnan bedöms som "mycket trovärdig och tillförlitlig". FRA-mannen, däremot, beskrivs ha en "svada" som bär "den välartikulerade lögnens prägel".
Mannen fälldes för skadegörelse. Han skulle betala 100 dagsböter plus 16000 kronor i skadestånd till den unga kvinnan.
Där hade berättelsen kunnat sluta, men det gör den inte.
FRA-mannen nekade bestämt till bajsattackerna.
Visst, han bedrev ett korståg mot felparkerade bilar, han spottade och vred sönder backspeglar och kartlade bilägare via offentliga register, men just bajset och de sönderskurna bildäcken var någon annans.
Ett enkelt dna-prov hade visserligen utrett den saken, men något sådant togs aldrig. FRA-mannen överklagade till hovrätten, och där trodde man betydligt mer på honom än på den unga kvinnan.
Filmerna hon tagit genom fönstret förslog inte långt.
Den ena råkade hon radera och i den andra kunde man inte säkert säga att det var just FRA-mannen som hällde ut avföringen. Ord stod mot ord, och då ska man hällre fria än fälla, tyckte hovrätten.
Mannen frikändes och kvinnan blev utan skadestånd, och så slutar den här historien. Och på Försvarets Radioanstalt har nu mannen med det privata korståget mot felparkerade bilar fått fullkomligt oinskränkt makt att kontrollera alla svenskars e-post, sms och telefonsamtal.
Som tur är har jag ingen bil i Sverige.
Ingen felparkerare
Statsminister Fredrik Reinfeldt försvarar den omdebatterade FRA-lagen. Han tänker inte riva upp den, utan hoppas att sossarna ska hoppa ombord på avlyssningsbåten. Det sa han på en pressträff i torsdags.
Vi får väl hoppas att Fredrik inte felparkerar sina bilar om nätterna.
Han är inte orolig
Chefen för FRA, generaldirektör Ingvar Åkesson, ser inte heller några som helst problem med den nya FRA-lagen. De sa han i en chatt med Expressens läsare i veckan. Bara för att FRA har MÖJLIGHET att läsa alla svenskarnas e-post, lyssna till deras telefonsamtal och kolla deras sms så kommer man ju inte att göra det, bedyrar han. Jag antar att han parkerar sin bil på rätt ställe om nätterna.
Jag hade gett upp
"Alla integritetskramare som var så emot att polisen fick avlyssna grova brottslingar har plötsligt inget emot att militären lyssnar på allt vi gör, hela tiden". Det skrev jag i en krönika i april 2007. Jag hade nästan gett upp hoppet om en rejäl debatt om FRA-lagen. Därför blev jag desto gladare när den äntligen kom.
