Artikeln i senaste numret av M kommer antagligen inte att gå till tidningshistorien
men den kan ses som en väldigt god illustration på hur man skriver reklamtext utan
att egentligen låtsas om att det är just det man gör. Naturligtvis är det så att Amelia
Adamo har all rätt att skriva vad hon vill i sin egen tidning och hon har också rätt
att intervjua vem hon vill. Men hur insmickrande måste man egentligen skriva ?
Låt oss betrakta valda avsnitt ur den 6 sidor långa och generöst illustrerade artikel
som tvivelsutan ingår som en del av marknadsföringen av Liza Marklunds nya och
sista bok i serien om Annika Bengtzon.
"Liza pratar med hela kroppen och väldigt mycket med håret. En mycket levande
kvinna."
Bildtexten återfinns under just en bild där Liza Marklund strukit det yviga hårsvallet
bakåt/uppåt och håller det kvar där med hjälp av höger hand. Hon ler också, dock
utan att visa tänderna.
"Detta önskar jag att jag hade MER av".
I en extra spalt under rubriken "MER snack med Liza Marklund" får hon tillfälle att
lägga ut texten om ovanstående. Och det som då sägs kan inte annat än förvåna den
som haft all anledning i världen att studera Liza Marklunds sätt att göra och tänka,
bäst manifesterat i hennes skrivande. Så här skriver hon nämligen :
"Nätverk. Jag har aldrig nätverkat. Det har jag ångrat ibland på äldre dar. Jag har
skrivit mina artikelserier och drivit mina frågor som någon sorts Don Quijote, fäktats
mot väderkvarnar som en rätt patetisk figur. Jag borde ha ägnat mer tid åt att bygga
allianser - fast då kanske jag inte hade haft tid att skriva artikelserierna. Svårt. "
Och vad säger vi då om detta ? LIZA MARKLUND har inget nätverk, åtminstone
inte enligt henne själv. Detta sagt av en person som i tider av kritik kunnat fly fältet
och överlåtit åt sina allierade att hålla fortet och försvara hennes positioner. Och vad
har inte den nära bekantskapen/vänskapen med förra statsministerkandidaten Mona
Sahlin betytt ? Jo, bl a att hela hennes nätverk inom kultureliten också kom att vara
allierade med Liza Marklund. Och det är inget dåligt nätverk vi talar om : Mark
Levengood, Rickard Wolff, Thomas Bodström m fl. Men Marklund försöker alltså
på fullt allvar inbilla oss att hon ensam och övergiven stått upp för sina idealistiska
visioner ! Tro henne inte ! Det handlar om en utstuderad maktspelare och det finns
trovärdiga källor som hävdar att LIZA MARKLUND skulle ha varit ett självklart
val som kulturminister i en regering ledd av MONA SAHLIN. Och vad skulle ha
hänt då med den granskande journalistiken ? Hade det överhuvud taget blivit något
av med den saken om Expressen fått bestämma ? Vi vet att några tidigare personer
på kulturministerposten råkat ganska illa ut och att även den nuvarande tvingats
utstå hård kritik. Men så skulle väl ändå inte de skrivande journalisterna ha betett
sig mot LIZA MARKLUND, en av deras egna ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar