Hela hennes person slår an strängar hos oss som går mycket djupare än chokladbitar och eventuella högeråsikter. Det är inte alls konstigt.
Låt mig förklara varför:
De roller vi alla bär, och de förväntningar som män och kvinnor har på sig, sitter i ryggmärgen på oss. Redan som spädbarn börjar vi pressas in i mönstren. Det gäller både klass och etnicitet, men framför allt våra könsroller. Flickor ska vara tysta och inte ta plats. De uppfostras till att bli snälla och duktiga kvinnor som inte ställer krav. Pojkar förväntas skrika och bråka och bestämma. De uppfostras till tävlingsinstinkt och maktutövande. I arbetslivet blir det väldigt tydligt. Ett exempel: Ett stort revisionsföretag anställde en grupp nyutbildade ekonomer, både män och kvinnor. Tre år senare undersökte man vad som hänt med de nyanställda, och upptäckte något mycket intressant. Kvinnorna stod kvar på samma gräsrotsnivå som när de började. Männen hade avancerat och var på väg upp i hierarkin. Ingen av de anställda, varken kvinnorna eller männen, hade signalerat att de ville vidare. Ändå "råkade" det bli så att männen befordrades och kvinnorna blev kvar.Det som styrde företagsledningens agerande var just förväntningarna på vad de trodde de anställda ville. Männen antogs självklart vilja göra karriär. Därför bjöds de in till konferenser och chefskurser, de fick utmaningar och feedback. Kvinnorna antogs vilja skaffa barn och familj och blev aldrig inbjudna till vidareutbildningarna. Utan att någon egentligen fattat några medvetna beslut hade alltså kvinnor och män tilldelats helt olika roller, och helt olika villkor, i företaget. Det här går igen överallt i samhället. Männen ska prioritera Företaget. Kvinnorna ska prioritera Familjen. Föreställningarna på hur en ledare ska agera är helt och hållet också beroende på könstillhörigheten. En man ska tala högt och tydligt. Han förväntas fatta raka och snabba beslut och meddela dem med övertygelse och magstöd. En kvinna i samma position förväntas agera fullkomligt annorlunda. Hon ska prata och lyssna till alla berörda, förankra sina idéer överallt, sammanjämka alla olika viljor och sedan, när alla redan är överens, meddela beslutet. Så vad har nu detta
med Mona Sahlin att göra? Jo, hon är både extremt kvinnlig och tydligt manlig. Hon har aldrig gjort någon hemlighet av sin familjesituation och sin kvinnlighet: att hennes första relation kraschade och hon fick ta hand som sin äldsta dotter själv, att hon fött tre barn till varav en pojke dog som ettåring, att hon haft massvis med missfall. Hon har sagt att hon hellre äter falukorv med ungarna än entrecote med LO. I offentligheten bär hon alltså alltid med sig och personifierar rollen som Mamma och Hustru, mer än någon annan politiker jag kan komma på. Samtidigt har hon aldrig hycklat med sin vision och sitt uppdrag. Tvärtom har hon varit den socialdemokrat som varit absolut rakast i debatten de senaste 15 åren. Mona har alltid varit den som sossarna kört fram när något obehagligt och kontroversiellt ska sägas - och hon har gjort det, och oftast har hon lyckats. Som yrkesmänniska är hon alltså Tydligheten personifierad. De här rollerna krockar så det ryker om det. Den kvinnligaste politikern är samtidigt den rakaste och modigaste. Klart folk reagerar. Mona Sahlin agerar på det sätt som folk minst av allt förväntar sig.För mig har hela debatten
om vem som ska leda socialdemokraterna varit extremt förutsägbar. Den har präglats av samma syndrom som den klassiska bostadsannonsen "önskas hyra: herrgård vid Stureplan, helst gratis". Man har velat ha en kvinna. Hon ska kunna allt och ha gjort allt inom partiet. Hon ska vara klok och lyssnande. Hon ska vara tydlig och kunna fatta och driva beslut. Hon ska vara mjuk och älskvärd och vinna debatter över Reinfeldt. Hon ska ha erfarenhet och pondus - och hon ska palla trycket. Det enda som är konstigt är att hon faktiskt finns.Av Liza Marklund
liza.marklund@expressen.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar